Om man utvecklat ett ambivalent anknytningsmönster har man lärt sig att anpassa sina känslor och behov efter den andre, eftersom närheten kom på den andres villkor och inte när man själv behövde det. Ibland fanns den där, ibland inte, och det var oförutsägbart vilket som blev.
Att vara uppmärksam på och anpassa sig till den andres sinnesstämning och behov, blev det säkraste sättet att försäkra sig om att få tillgång till den närhet som var möjlig . Man utvecklar tidigt en god förmåga att läsa av andra människor. Andras känslor och behov blir tydligare än de egna och det känns tryggast att se till andras behov först.
Det här mönstret följer med in i vuxen ålder där närhet förknippas med något nyckfullt; den andre kan när som helst försvinna så det är viktigt att ha fokus på relationen.
Är du kvar eller är närheten borta?
”Är du kvar? Finns du där för mig? Är du tillgänglig för mig? För närhet? Jag är känslig för signaler på distans och tror lätt att du är borta.
Älskar du mig fortfarande, även om du inte säger det så ofta? Jag ska försöka att ge dig frihet, fast jag behöver närhet. Jag behöver tecken på att närheten är kvar.
Om jag tror att du har övergivit mig, kan det hända att jag stöter bort dig. Det är inte mot dig egentligen, jag vill bara skydda mig själv. Om jag stöter bort dig från mitt hjärta, så skyddar jag mig från att bli övergiven. Jag stöter bort nyckfullheten, inte dig. Jag vill ha dig kvar, men jag vill att du ska vara stabil. Tillgänglig. Nära.”
Ungefär så kan mönstret se ut när det slagit klorna i en otrygg ambivalent. Man vill närhet, men är hela tiden beredd på att den kan försvinna. Är den andre trygg, kommer den att snabbt kunna lugna oron. Är den andre otrygg i sin anknytning, framför allt otrygg undvikande, kan de här tendenserna öka i intensitet och skapa en stor stress i systemet. Har man förmånen att leva med en trygg människa i sin närhet, kan de här tendenserna mattas av och istället utvecklas mot en mer trygg anknytningsmodell.
Närheten i fokus
Har man ett ambivalent anknytningsmönster, älskar man närhet. Man kommer fort till en nära och personlig relation och trivs med tät kontakt. Man kan vara strak, välfungerande och klok till vardags, men när man hamnar i en nära relation till en annan otrygg (i synnerhet undvikande), tappar man lätt sig själv och blir vilsen. Relationen till personer som ger dubbla signaler, som ömsom distanserar sig och ömsom ger närhet, kan lätt trigga anknytningsstressen.
Då börjar man lyssna in från stund till stund vad som gäller; om närheten är kvar eller borta. Det skapas osäkerhet och en känsla av att vara övergiven, lämnad och inte längre viktig. Som otrygg ambivalent blir man lätt skrämd av vad man tror är tecken på att närheten är borta, såsom tonfall, brist på ömhetsbevis, dagar utan kontakt, andra som får den andres närhet istället, samtal utan genuin kontakt. Man tror då lätt att den andre är borta och sörjer det förlorade. Man kan börja närma sig den andre mer och mer för att försöka få den närhet man vill försäkra sig om att få. Man kan närma sig fysiskt, känslomässigt, i meddelanden och dagliga rutiner. Om det inte lyckas och man tror att man har blivit avvisad eller övergiven, kan man reagera med att dra sig undan och bli kall och hård.
Den stressande anpassningen
Som barn är det svårt att förstå hur man ska göra för att få den närhet man behöver och slippa bli avvisad, ignorerad eller bortstött. Vad ska man göra för att skydda sig från det? Bråka? Insistera på närhet? Själv börja stöta bort? Anpassa sig och bli så smidig som möjligt? Bli väldigt självständig? Göra sig av med sina ”felaktiga”, ”jobbiga” behov av närhet och gemenskap? Stänga av alla sina felaktiga känslor och behov? Bli perfekt? Lyckas med allt man tar sig för? Bli en del av projekt rädda världen? Själv hitta sätt att bli så viktig för andra att man slipper känna avvisandets smärta? Ge bort det man själv önskar få i form av kärlek och bekräftelse i hopp om att då få det tillbaka?
I vuxen ålder finns detta kvar som en relationsmodell som triggas när man som otrygg ambivalent kommer nära människor med undvikande anknytningsmönster. Avvisanden blir känsligt. I viljan till närhet finns också ett hot om att vara oönskad. Dragningskraften till människor som liknar dem man växt upp med kommer att vara stor. Det finns en drivkraft att igen och igen utsätta sig för människor med de mönster som man är van vid, och den gamla smärtan kommer att upprepas i nya former. Man får närhet ibland, men när som helst kan den försvinna. Man är maktlös inför att det händer, men dras dit för att försöka reparera något. Laga. Fixa. Få den otillgängliga att bli tillgänglig. (I relation till otryggt ambivalenta kan det hända att man istället blir mer undvikande.)
Om man tittar lite djupare på det, så handlar mönstret i vuxen ålder om viljan att få trygghet och slippa bli övergiven (överleva). Den oroliga fixeringen vid om den andre är där eller inte där, tillgänglig eller otillgänglig, hör inte hemma i nuet. Den hör hemma i barndomen. Den avgrundsdjupa smärta som väcks när man blir lämnad eller avvisad av någon i vuxen ålder, kommer från när man var liten. Känslan av att hjärtat slitits ut ur kroppen och att man inte kan leva utan den andre, den är helt sann, fast den handlar då och inte nu. Som vuxna går vi inte under utan den andre, även om det kan kännas så. Vi sörjer, repar oss och försöker igen. Känslan av att glädjen och meningen försvinner med den andre, tillhör förfluten tid. I nuet hittar man kärlek, glädje och mening igen, i andra former.
Vi kan tro att vi behöver den andre för att få den närhet, djupa kontakt och förståelse som vi längtar efter, men närheten har rört upp en längtan från förr. Om vi kan härleda stressen från nuet dit den hör hemma, till de situationer när den uppstod de första gångerna, då blir nuet betydligt lättare att hantera. Man kan bejaka smärtan och följa den allt djupare ner till andra minnen, till situationer man inte kunde hantera då men som går att hantera i efterhand.
Hur uppstår ett otryggt anknytningsmönster
Om man växt upp med att föräldrarna inte kan förstå och möta uttryck för känslor och behov på det sätt man behöver, kan ett otryggt anknytningsmönster utvecklas. Om en förälder ibland är där och ibland är nyckfullt avvisande eller finns där helt på sina egna villkor, kan barnets uppmärksamhet börja kretsa kring huruvida föräldern är tillgänglig eller ej.
Det kan vara mycket förvirrande för ett litet barn. Man kan kan inte komma med sina känslor och behov och få den trygghet man behöver, utan får ta vad som bjuds i den form det kommer. Man får leva med osäkerhet och ovisshet och kan börja pendla mellan att försöka komma nära och att dra sig undan och bli kall.
Som otrygg ambivalent känner man in, provar närhet, läser av. Blir man besviken, kan man stänga sitt hjärta och möta den andre med iskyla.
Vanliga beteenden:
- Oro och ångest: Personer med ambivalent anknytning kan vara benägna att känna oro, ångest och osäkerhet i sina relationer. De kan ha svårt att lita på att deras anknytningsfigurer kommer att vara där för dem och kan ständigt söka efter tecken på att de är övergivna eller inte älskade.
- Överdriven närhetssökande: Ambivalent anknytning kan manifestera sig som ett stort behov av närhet och intimitet. Personer med denna anknytningsstil kan bli klängiga eller krävande i sina relationer, och de kan vara rädda för att vara ensamma eller övergivna.
- Svårigheter med självständighet: Ambivalent anknytning kan innebära en viss svårighet att vara självständig och oberoende. Individer med denna anknytningsstil kan känna sig osäkra eller oförmögna att klara sig själva utan stöd och bekräftelse från sina anknytningsfigurer.
- Starka humörsvängningar: Personer med ambivalent anknytning kan uppleva intensiva och snabba humörsvängningar i sina relationer. De kan gå från att vara kärleksfulla och tillgängliga till att bli irriterade eller arga på sina partners eller anknytningsfigurer, särskilt om de känner sig bortglömda eller negligerade.
- Svårigheter med att reglera känslor: Ambivalent anknytning kan innebära svårigheter att reglera känslor på ett hälsosamt sätt. Individer med denna anknytningsstil kan ha tendens att överreagera på små saker och kan ha svårt att återhämta sig från känslomässiga påfrestningar eller konflikter i relationer.
- Svårt att släppa kontrollen: Ambivalent anknytning kan leda till en känsla av kontrollbehov och en önskan att ha kontroll över relationen och den emotionella dynamiken. Individer med denna anknytningsstil kan vara benägna att överanalysera och försöka manipulera situationer för att få den önskade uppmärksamheten och bekräftelsen.
Det är viktigt att komma ihåg att anknytningsstilar inte är statiska eller oåterkalleliga. Med medvetenhet, självreflektion och eventuell professionell hjälp kan personer med ambivalent anknytning utveckla mer hälsosamma anknytningsmönster och relationer.